Kontaktlinser är praktiskt i skog och mark. Svampguiden rekommenderar www.netlens.se, de har låga priser och levererar snabbt direkt hem i brevlådan.
Information om giftsvampar på 24 olika språk!
|
|
|
|
|
|
| Kremlor - Russula |
Man räknar med att det finns minst 130 arter kremlor i Norden. Bland kremlorna finner man de mest fantastiska färgvariationer: röda, bruna, gröna, svarta, vita, gula, blåa och violetta färger.
En del arter har klara och rena färger såsom rött (giftkremla) eller gult (gulkremla), men de flesta arter har inslag av flera färger.
Hos kremlorna finner man många goda matsvampar, och det bästa är att ingen farlig giftsvamp finns i denna grupp. Däremot finns det många kremlor som är svagt giftiga och som kan orsaka retningar i mag-tarm-kanalen. Förtäring av dessa svampar kan i värsta fall resultera i illamående, kräkning och diarré ett par timmar efter måltiden, men besvären klingar i regel snabbt av. Mer om svampförgiftningar och symptom finns att läsa på sidan giftsvampar.
En lista över alla kremlor i SvampGuidens databas finner du här.
Hur känner du igen en kremla?
Kremlor har en stor variationsbredd gällande färgen på hatten, även inom samma art kan färgen variera oerhört mycket. Färgpigmenten i hatthuden är ofta vattenlösliga, och färgen kan blekas avsevärt vid regn och med åldern.
Så här känner du igen en kremla:
• Skivling med tydlig hatt och fot och vita-gräddgula skivor.
• Har aldrig ring på foten.
• Har aldrig volva, slida eller fjällkransar på foten.
• Har aldrig spindelvävsliknande trådar på hatt eller fot.
• Svampköttet är sprött (även kallat "ost-artat").
• Svampköttet avger aldrig vätska vid brytning.
Begreppen "sprött" eller "ost-artat" svampkött kan i början vara svåra att föreställa sig. De innebär i princip att svampköttet INTE går att rispa upp i längre trådar eller fibrer. Samt att man lätt kan smula sönder köttet utan att bitarna fransar sig ojämt och fiberlikt.
När man har provat, rivit, brytit och jämfört med andra skivlingar några gånger så får man snart in känslan. När du fått in vanan är det lätt att t.o.m. på avstånd känna igen en kremla, då behöver du inte bryta sönder dem varje gång.
Om du hittar en svamp som överensstämmer med ovanstående punkter förutom den sista, så har du funnit en riska. Riskor blöder vätska när man bryter dem.
Ätliga eller oätliga kremlor?
När du har konstaterat att det är en kremla som du har hittat (se ovan) så kan du på ett enkelt sätt avgöra om den är ätlig eller inte:
• Ta en bit av skivorna, lägg den på tungspetsen och tugga sönder den.
• Är smaken mild eller söt är kremlan ätlig.
• Är smaken skarp och brännande är kremlan oätlig-giftig.
Styrkan på den eventuella "skarpa smaken" varierar mycket. En del kremlor bränner så mycket på tungan att man spottar ut biten direkt, andra kremlor ger bara en svagt brännande känsla på tungspetsen.
De milda kremlorna är ätliga. De kremlor som ger en svagt brännande känsla på tungspetsen är också ätliga. Många av de ätliga och goda kremlorna kan ha svagt skarp smak (speciellt unga fruktkroppar), detta gäller för bl. a. tegelkremla, storkremla och grönkremla. Den skarpa smaken försvinner vid tillagningen.
Om smaken är mild men obehaglig, oljig eller fadd, är kremlan inte av matvärde.
Spotta ut svampbiten efter provsmakningen. Undvik att göra smakprovet inför små barn då de gärna härmar vuxna och kan på egen hand stoppa i sig olämplig svamp.
OBS! Ovanstående regler för smaktest gäller endast kremlor, inte andra svampgrupper!
Vilka kremlor är godast?
Nu har du lärt dig att skilja på ätliga och oätliga kremlor. Många kremlor är ätliga, men inte alla är goda!
Jag rekommenderar att du lär dig känna igen de vanligaste och bästa matsvamparna bland kremlorna. Det är ingen bra idé att springa omkring i skogen och smaka på alla kremlor man får syn på.
Försök först att artbestämma kremlorna du hittat. När du misstänker att du hittat rätt, först då ska du göra smakprovet som ett sista led i identifieringen.
Som ovan svampplockare kan man vara försiktig med de röda kremlorna, de är många och de flesta är skarpa och oätliga. Det finns dock goda matsvampar som är röda på hatten (bl.a. sillkremlor och storkremla).
Litteratur:
Hallingbäck, T. (1994). Ekologisk katalog över storvampar. Databanken för hotade arter.
Holmberg, P. & Marklund, H. (1996). Nya svampboken. Rabén Prisma.
Nylén, B. (1993). Svampar i skog och mark. Nordstedts Förlag AB.
Ryman, S-G. & Holmåsen, I. (1984). Svampar- en fälthandbok. Interpublishing AB.
| | |
|
|
|
|
© SvampGuiden 1997- 2012 |
 |
| [login]
|
|
|
|
 |